I Lurö skärgård, vid Vänerns norra strand, har det bott fiskare sedan långt tillbaka i tiden. En gång, för mycket länge sedan, upptäckte en av dessa fiskare ett sjörå, som dansade naken på vattenytan i solnedgången. Sjörået var så vackert att mannen satt som förstummad i sin båt. Han tvingade henne att följa honom hem och bli hans käresta genom att stjäla hennes tröja, som hon hade lagt av sig på en sten i vattnet. I sju år stannade sjörået hos mannen och födde honom en son. Men sjörået längtade sig sjuk efter sitt gamla liv. Hon flämtade av längtan till sjön Vänern igen.

Föreställningen bygger på en sägen som finns i flera varianter i länderna kring Nordsjön - på Färöarna kallas den Kopakonan: Sälkvinnan - och handlar om varifrån vi kommer, vad vi är gjorda av och hur vi måste ta vara instinkter i bruk för att leta oss tillbaka, till vårt eget hem.

"Anna Jankert bottnar helt i berättelsen och fängslar med sitt kontrollerade suggestiva utspel. Hon gestaltar ensamheten hos den vindnötta fiskaren, sjöråets oändliga längtan och barnets smärta vid avskedet, så det berör och griper tag. Hon ger sagan magisk kraft, som också förstärks av musikens sfäriska vattensug och trolskt hemlighetsfulla locktoner."
Svenska Dagbladet: Karin Helander

"Jag är en av de utvalda. En av dem som fått följa skådespelerskan Anna Jankert i fotspåren längs Vänerns strandkant...Här får publiken möjligheten att låta sin egen fantasi söka nya vägar och skapa egna bilder. Det är oerhört skickligt, vackert och stiliserat. Anna Jankert förvandlar kroppen till ett instrument. Hon lyckas att från en knuten hands vilja att spärra ut fingrarna åskådliggöra människans kamp med sig själv och sina villkor. Det är magnifik konst."
Nya Wermlands-Tidningen: Christina Green Fredriksson

"Västanå har verkligen fångat folksägnernas allmänmänskliga anslag och vemodiga stämning. Man gör det också med mycket små medel. Med en enkel dekor smyckad med fisknät, en liten träkista och Anna Jankert ensam på scenen, då och då ackompanjerad av måsskrik och vågbrus eller musik med medelstidsanstrykning, skapar man samma känsla som sagostunder vid brasan ger. Under den trekvart som pjäsen tar släpper man inte Anna Jankert med blicken. Hennes ständiga förvandlingar från gammal gubbe, över till en man i sina bästa år och vidare till förföriskt sjörå och en stund även litet barn håller spänningen uppe."
Värmlands Folkblad: Jonas Brefält

Manus och regi: Leif Stinnerbom